Vart ska jag börja någonstans nu då?

jag sviker dig dagbok gång på gång.

Med ett stressat liv, fint på onsdag och en (kanske)lycklig fredag

med mysgos så hoppas vi att livet får sig en lite mer lycka den här gången.

Jag funderar en massa..

att människor kan försvinna sådär, helt fort..

Att ens liv bara kan vara helt slut på bara någon minut,

Ena stunden sitter man i sin egna lilla värld och dagdrömmer om att man snart är hemma,

då ska man krama om det/dom käraste man har och berätta att dom är det finaste man har.

Lyckan blir så enorm att man gasar lite för mycket på gasen för att ma vill vara framme snart,

man är så lycklig att man sitter och ler under hela tiden man kör om en utav bilarna..

Men... lyckan kan förvandlas på bara någon ynka liten sekund till ren rädsla.

Man har inte kontrollen över livet längre, man ser hela livet passera rakt framför sig..

Man känner bara ett dunk, ser ett fint ljus och så är man i guds händer.

Sånt är hemskt. riktigt hemskt.

Den andra, som väntar lyckligt hemma för att berätta den stora nyheten..

får ett samtal om att den andre personen inte finns mer,

för att några dagar senare försöka ta sitt liv för att förenas med sin stora kärlek

så dom kan bli en lycklig familj.

Det är ännu hemskare.

Nää.. nog om detta, jag måste verkligen försöka sova nu.

och hoppas på lite närhet snart.

Pusspåer.

R.i.p Jesper Gustavsson